Film, Politik, Revolution. Självmordsbombare. 1. 2. 3. 4.

 

Just nu är det många tankar som drar åt många håll. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. För det första, som många redan vet, har jag medverkat i en intervju som publicerades i tidningen igår men det är inte det jag vill prata om nu. Det är något mycket mer banalt, eller kanske viktigare. Jag vet inte. 

 

För en timme sedan ungefär gick jag ut ur biografen efter att ha sett första delen av Hungerspelen: Revolt eller som den så fint kallas nuförtiden, Hunger games: Mockingjay part one. Jag är skadad sedans jag såg den första filmen, jag ser mest samhällsperspektivet när jag kollar. Jag läste böckerna före filmerna och då var det inte lika allvarligt, jag njöt, fann den intressant och rolig. Sen såg jag filmen. Den nästan lika fantastisk som boken men jag kom till en fruktansvärd insikt. Här sitter jag och kollar på en film som handlar om att fördöma andra som fördriver tiden genom att kolla på när andra blir dödade, som nöje, som om det vore en film. Jag är likadan. Nästan alla jag vet gör samma sak. Visst är vi inte på samma nivå än men vi går ändå på bio för att roa oss genom att se folk låtsas dö, slåss och skjuta varandra. 

 

Alltså, vi fördömer folk som krigar, de som ser människor som djur för nöjets nytta. Samtidigt, efter att vi skakat på huvudet åt dessa, går vi och ser på samma sak, det är bara inte verkligt än. Personligen tror jag att det är en skör gräns. Jag vet att jag har många emot mig här när man tar exempelvis dataspel som ett exempel. Skjutspelens enda mening är att döda andra och döda andra är fel men så länge man inte gör det på riktigt utan bara stimulerar det så är det okej. Och än så länge fungerar det okej. Vissa forskare menar att barn som dödat har gjort det för att deras hjärna till slut inte förstått skillnaden på dataspel och verklighet. Min mamma tycker det är hemskt att vi tillåter sådana spel samtidigt som hon går med mig och kollar på filmen där barn dödar barn. Nu menar jag inte att min mamma skulle vara en dålig människa men jag tror det är något som fler delar som beteende. Det är egentligen inte det jag vill prata om och de flesta jag känner håller inte med mig här. Det jag menar är just det med hungerspelen som är så paradoxalt. Vi kollar på folk som kollar på folk som dödar mot sin vilja. Alltså vi kollar på folk som dödar mot sin vilja, men det är inte på riktigt. Frågan är bara hur moraliskt rätt det är. För mig känns det motsägelsefullt.  Samtidigt vill jag tro att Sussan Collins som skrev böckerna hade det här som baktanke på något vis. 

 

I den här filmen blir det revolution mot President Snow och huvudstaden. Jag ska inte avslöja så mycket om själva filmen men den biten fick mig att ifrågasätta hur jag själv ser på revolution. Många vet att jag är med i CUF vid det här laget, av någon anledning har jag dragits till de som ofta står långt bort mig inom förbundet, nyliberalerna. Och Andreas, min pojkvän, kallar även sig själv för nyliberal. Jag håller sällan med dem om komplexa frågor som går utanför våra grundvärderingar. Men samtidigt har jag lärt mig mycket om politik från dem och genom deras ögon. Nu tror jag att nästan alla i förbundet ställer sig långt bort ifrån kommunister men de jag känner tror jag är lite mer öppna med sitt misstycke i kommunism. Jag har inte satt mig in så jättemycket i fenomenet än men jag går sociologi i skolan och fick lov att läsa på en del inför debatterna så lite vet jag. Av tex ung vänster har jag fått intrycket att de ligger nära kommunismen och i sin slogan vill de att man ska aktivera sig. Jag vet inte personligen hur de vill att man ska aktivera sig men jag kan gissa.... Jag har alltid stått ideologiskt långt bort från dem men jag vet också efter sociologin att kommunister vill att folket ska göra revolution. Jag har alltid tyckt att det var galet och naivt och det tycker jag fortfarande. Men jag börjar ändå känna hur jag har en förståelse. Visserligen inte i Sverige för jag tror ändå att vi har det väldigt bra här i jämförelse med många andra länder i världen. Men jag vill ändå säga att jag förstår. Jag förstår att man tar till våld som sista utväg när man haft det skit. Jag vill säga att jag förstår när man ser till allmänhetens bästa i vissa fall. Individen går inte alltid före. Och för mig känns det här otroligt att någonstans själv acceptera. Att man kan se till mängdens behov först. För jag har tänkt mig att jag stenblindt är individualist. Att man ska se till att individen får det så bra som möjligt alltid. Det tänker jag fortfarande att man måste prioritera nästan alltid. 

 

Samtidigt blir jag väldigt förvirrad av vissa av mina liberala vänner som säger att politiker inte ska bestämma så mycket, inte sätta förbud osv. De vill att man som folk ska sköta det, samhället typ. Men skulle inte det då leda till just en revolution som man absolut inte ville ha? Många frågor. Själv tycker jag att man som politiker ska få rätt mycket makt men att man ska använda den till att ge andra makt över sina liv och förutsättningar. Men att man måste ha förbud och ordentliga lagar eftersom politikerna är folkvalda. Jag vill ha en demokrati. 

 

Jag tänker även berätta om en scen ur filmen. Folket ute i distrikten har precis börjat få hopp av att ha sett Kattnis. De bestämmer sig för att tillsammans förstöra huvudstadens tillgång till el. Detta gör dem genom att placera lådor med bomber i vid en mur som håller vattnet borta. Jag blir så glad under tiden men sen ser jag hur vattnet faller över dem. De dör. Väl medvetna om att de aldrig skulle ha hunnit därifrån. De gjorde en uppoffring för en större sak. Jag kommer aldrig säga att självmordsbombare är något bra men jag förstår dem bättre nu. Hur man kämpar för en god framtid, tillsammans. Nu har nog jag och många självmordsbombare olika visioner av vad en god framtid är men det spelar egentligen ingen roll. Jag kan inte ens sätta det här i relation till Sverige. Men det finns folk där ute i världen som har det VÄRRE än distrikten i en film om en hemsk framtid. Det hemska är att den framtiden redan är här, vi ser den bara inte än. Jag vill att man ska komma ihåg det. Visst har vi gått framåt men för mig duger inte det när det finns barn som inte äter något på dagar, veckor. När vi har länder där du blir dödad om du säger något som upprör ledarna. För det är individer som lider. Vi får inte se den här filmen och tänkte, usch så vill jag aldrig att det ska bli. Det är redan så och annat skulle vara att ljuga. 

 

Haha, självklart tyckte jag att hunger games är en fantastiskt filmserie och den är otroligt sevärd bara för det fina skådespelet, dramat och känslorna. Men nu får ni en liten glimt av mina tankar efter den också som kan vara värda att reflektera över, kanske inte hålla med kring men åtminstone komma ihåg. 

 

Tack för den här gången mina vänner.