Opinionsblogg

Mina diagnoser.

En fråga från min ask som jag svarar på här
 
Jag vet inte om ni läst infon som står på sidan som ska vara lite kortinfo om mig själv. Rätt under min alldeles för lilla profilbild. Där berättar jag att jag lever med både ADHD och dyslexi. Min dyslexi diagnos fick jag bara för en månad sedan. Jag har i princip alltid varit 99% säker på att jag har det men det var skönt att få en oficiell diagnos. Texterna jag skriver här är inte rättstavade och för att ha dyslexi stavar jag ändå relativt bra, men man märker alltid några fel. Stavningen är det enda jag har problem med, inte läsa eller skriva alltså. Man kan se det genom en rad komplicerade tester, som sagt stavar jag relativt bra men det är för att jag lärt in mig alla ord till skilnad från andra som lär sig stavningsreglerna. Om jag ska stava ord som inte finns blir det väldigt dåligt tex eftersom jag inte redan övat in dem. Men dyslexi påverkar mycket mer än just det område man har problem med. Man har också ofta svårare att koncentrera sig, man behöver längre tid på att utföra uppgifter som andra kan göra på kortare tid osv. Jag skriver det här blogginlägget för att jag vill ha en öppen platform där man kan prata om sånt här. Jag märker bland mina vänner och det jag hört ifrån andra att det inte är acepterat att "skylla ifrån sig på en diagnos". Men jag tycker att det är viktigt att de som inte lever med svårigheter faktsitk förstår att det är på riktigt. 
 
Idag fick vi en skriftlig uppgift som vi ska skriva hemma, då tog jag läraren åtsidan och sa att jag gärna skulle ha lite mer tid och sa även att om det verkade obefogat att han kunde läsa min dyslexi diagnos som finns på skolan. Det möttes direkt av mothugg från mina klasskamrater, att jag inte kunde förvänta mig att få specialbehandling. Och det tycker jag är fel, förutom att man vet om att man har svårare än alla andra ska man även behöva stå ut med att inte den svårigheten inte är rättfärdigad eller att man då inte ska få hjälp med det. För mig visar det hur kort vårt samhälle har kommit om man inte kan unna andra att få den hjälp man behöver. Visst förstår jag resunomanget om att det ska vara rättvist men den som får ett hjälpmedel eller en fördel har ju redan en medfödd nackdel. Det är viktigt att inställningen till att andra får den hjälp som de behöver ändras. Antagligen får människor med problematik mothugg för att det är så nytt att faktiskt kunna hjälpa dem. Innan har man inte vetat hur man ska göra för att de ska klara sig bättre på arbetsplatser eller i skolan. Nu får man till och med mer tid och rättstavning på högskoleprovet. Varför kan inte de andra eleverna eller arbetskamraterna förstå det här? Vi låtsats inte. Om inte ett utlåtande från en legimiterad doktor gills vad skulle då göra det?
 
Samma med min ADHD. Den fick jag diagnotiserad när jag var tolv. Personligen känns det som om den inte har varit lika ifrågasatt. Kanske för att den framstår som mer alvarlig, man får riktig medicin som är narkotikaklassad. Det blir mer seriöst men fortfarande tycker vissa att att det är orättvist att man får sitta i ett eget eller ett mindre rum för att koncentrera sig under nationella prov osv. Självklart måste man hela tiden jobba med sig själv men jag ser forfarande en problematik med bemötande och förståelse. Jag vill att folk slutar ifrågasätta när andra får den hjälp man behöver för att klara av det som de flesta andra klarar utan svårighet. Jag vill att vi alla verkligen tänker efter nästa gång vi ifrågasätter någon annans problem eller situation. Det spelar ingen roll om denne har en diagnos eller inte. Vad finns det för anledning att förlöjöiga andras situation. Och istället för att motverka hjälpen se till att jobba för att du också ska få hjälp istället. Allt kan inte vara milimeterrättvist eftersom alla har olika startpunkter. Vi är inte lika och istället för att stoppa alla i samma mall borde vi anamma individens behov. 
 
Jag vet att jag har problem med både stavning och koncentration men det vill inte jag ska hindra mig. Jag vill gå journalistlinjen på högskolan sen och det krävs massor med skrift och om inte jag hade extra hjälp hade jag nog aldrig klarat av det. Men nu får jag hjälp och det är jag otroligt glad över. Kom ihåg det, hur mycket så lite kan hjälpa någon annan. Oavsätt vilken diagnos eller problem man har. Det är viktigt. Det är ingen som är dålig det handlar mer om att alla är unika och behöver olika typer av hjälpmedel. 

Kommentarer

#1 - Christopher

Bra skrivet! Kom och tänka på den här bilden när jag läste din text:

Svar: Tack så mycket. Kan tyvärr inte se någon bild. :(
Sol Höglund

#2 - anonyym

Hej! jag har läst din text och tycker att den är riktigt bra.
Själv har jag dyslexi, som handlar om det värsta enligt mig: Att skriva en text osv.
Jag börjar alltid att få ångest när jag hör läraren säga: Jag vill att ni ska skriva en bra text, som t.ex. syftar till frågan ( i det här fallet).
Jag blir alltid ledsen eftersom jag känner att det inte finns någon hjälp för mig. Alltid när jag skriver en text leder det till att svaren inte syftar lika mycket som ett svar på frågan. jag kan inte heller skriva en bra och välutvecklad text utan att känna mig störd på något sätt, och dyslexi är ett hinder att nå högre betyg för mig:( . Vet ni om det finns något botemedel till dyslexi eller går att behandla på något sätt? Jag vet inte om ni själva förstår denna text, men jag hoppas ni ser att texten inte är lika dålig som jag påstår att det verkar vara, speciellt pågrund av min dyslexi :(

Svar: Hej! Tack så mycket.

Av det jag läser tycker jag att det ser bra och förståeligt ut men om du upplever att det är jobbigt så är det jättesynd. Om du har en diagnos kan det vara lättare att prata med dina lärare om dina behov. Om ni exempelvis har en specialpedagog så kanske denne kan hjälpa dig att skriva om du säger vad du vill ska stå? Det brukar man få hjälp med om man behöver det och om det inte är en uppgift i svenska där skrivandet är det primära. Om du inte har en diagnos tycker jag att du ska försöka be om en remis till logopeden så snart som möjligt. Lycka till!
Sol Höglund

#3 - Rebecka

Bra skrivet!

Svar: Tack så mycket! :)
Sol Höglund

#4 - Anja

Hej! För alla som har Dyslexi: Jag vet hur det känns, och du kan klara dig igenom det här!
Tro inte att du är misslyckad och kommer att misslyckas så mycket med olika saker i livet pågrund av att du har Dyslexi. Du har möjligheten att bekämpa dyslexin, det finns alltid en chans, och lösningen kan vara att rätta efter dina fel, på sätt och vis träna dig igenom problemet :) Det funkar för mig, och jag lovar att du kommer att lyckas, ge aldrig upp!

Kommentera