Jag är Sol...
...Englas syster. Där har vi namnet på dokumentären som Frida Fernqvist spelat in med mig under våren. Till att börja med, Tack så mycket Frida!
Jag har väntat med att blogga fram tills den här dagen då jag kännt att det här är ett passande tillfälle att ta upp bloggandet igen. Jag täkte dela med mig om lite tankar bakom processen och varför jag gjorde den med mera.
Till att börja med blev jag tillfrågad om jag ville medverka men tog väldigt lång tid på mig att svara då syftet kändes otydligt och jag helt enkelt inte var säker på om jag ville. Men efter en funderare bestämde jag mig för det. När jag bestämde mig för det hade jag funderat en del på vad andra skulle tycka. Som många av er vet så är det väldigt förbjudet att må dåligt eller att prata om jobbiga saker, som döden, depression, våldtäkt osv. Det tycker jag är hemskt dåligt. Jag vill att vi ska kunna prata om våra känslor, att det ska vara okej att på piss och ändå känna att man inte är ute efter uppmärsamhet. Människor mår bättre när man får prata, så är det bara. Jag vill heller inte att Engla ska bli glömd. Hon var en fantastisk människa som verkligen förtjänas att hyllas gång på gång på gång. Men jag vill också att alla ska veta att vi glömmer aldrig, vi kommer inte förlåta det som hänt, någonsin. Det är även viktigt att sverige får ett bättre brottsofferklimat. Vi MÅSTE ändra fokus från brottsling till offer, det MÅSTE vara absolut högsta prioritet. Vi kan inte aceptera något annat i ett välfungerande land med en god moralisk ståndpunkt. Det finns mycket mer att säga om mina tankar kring varför jag gjorde det men jag skulle vilja sluta med att säga att jag vill att andra ska förstå mer av verkligheten även om den aldrig går att förklara för en utomstående. Innan det här hände kunde jag ALDRIG förstå hur det skulle kännas, absolut vet vi att folk blir mördade men om man inte upplevt det kan man inte förstå. Jag kommer aldrig förstå hur det känns att ha någon nära som dör i cancer om det inte händer men för att jag inte förstår det betyder det inte att det inte händer eller att jag inte vill förstå. Vi måste leva i verkligheten som tyvärr, ibland, är alleles för mörk. Jag vill leva i verkligheten och därför vill jag även dela med mig av min verklighet. Här om dagen satt jag och grät för alla flyktingar som dör då jag vet hur det känns att förlora någon nära men jag vet inte hur det känns att vara på flykt men vi kan inte blunda för det.
Nu känndes slutet lite rörigt. Jag hoppas ni förstår vad jag menar. Jag vill bara att vi ska bli bättre på att dela med oss. Att vi ska få ett öppnare samhälle där vi förstår och bryr oss om varandra. Det är egenltigen bara det jag menar.
Efter dokumentären som sändes idag vid elva har jag varit väldigt off. Det var tredje gången jag lyssnade men det känns lika jobbigt varje gång som när vi börjar prata om att Engla är död. Det är inget jag vill ska vara sant. Därför tog jag med mig min pojkvän, Jonathan, och drog till skogs för att finna lyckan i skogens ätbara guld i några timmar istället. Vi plockade svamp helt enkelt tills vi var så blöta att vi fick simma tillbaka till bilen. Efter det somnade jag och nu har vi ätit tacos och lagt oss i sängen. Så om jag inte hunnit svara på dig än så vet du varför. Ibland är det sårt att hinna med och orka.
Men det känns i alla fall väldigt bra nu efteråt. Av ca 9 timmars inspelning så har 45 minuter kommit med så med det i åtanke känns det som att det viktigaste har kommit med. Det känns som något jag kan stå för även om jag kan prata i en evighet om det här. Sen kan jag även berätta att jag hunnit flytta tillbaka till Falun och fått jobb som vikarie för förskolan, så svängarna får fort! Som ni märker finns det en annan inspelning blandad med resterande, den var från en av de jobbigare nätterna. Det som inte är med där är när jag pratar om hur syskon borde hålla av varandra bättre. Eller familjen överlag. Så snälla, ta hand om varandra då ni har fått lyxsen att få leva med varandra!
Sen vill jag tacka er, för era fina kommentarer, PM, samtal, sms osv. Ni är bäst. Sluta aldrig med det för det är sådant som får en att orka med. Jag orkar prata om allt det svåra för att jag har så fantastiska människor i min omgivning. Tack. Jag älskar er!
Jag fick tipsa om låtar till dokumentären men tyvärr inte ha helt veto, den låten som betyder mest för mig är från Håkan Hellström och heter Du är snart där. Den kan ni lyssna på här om ni vill. Jag känner igen mig otroligt mycket i hans text och även om det är till en älskare så sätter den ord på en hel del kännslor som handlar om mig.
Sen för er som hade annat för er idag men ändå vill lyssna på dokumentären kan göra det HÄR. Om jag förstått det hela rätt så finns den kvar i sex månader så passa på innan dess!
