Min nya diagnos
Hej kära blogg och bloggläsare.
Jag sitter i min bil på vägen efter e4:an, hulkgråter och lyssnar på versionen true colors från filmer Trolls. Idag är en riktigt jobbig dag. Jag har bråkat med min mor, som barn och föräldrar ofta gör men vi har nog alltid haft det lite extra jobbigt. Vi är båda två väldigt speciella människor och om jag ser till mig själv har jag mycket saker jag behöver jobba med. En annan anledning till att jag gråter är att jag fick en ny diagnos i måndags och jag har inte riktigt hunnit smälta det. Jag skämtade med några vänner om att jag samlar på diagnoser och bokstavskombinationer samma dag som jag fick den. En annan vän sa innan jag hade gjort utredningen att han hoppades att jag inte hade just den då det är otroligt jobbigt. Min psykolog som gjorde utredningen avrådde mig också från att vara särskligt öppen med det då folk som har den ofta kännt att de blivit anorlunda behandlade i vården vilket egentligen var fösta gången jag tvekade på att säga något. Jag har ju som ni vet ADHD, dyslexi och depression och nu har jag också fått diagnosen borderline eller emotionell instabil personlighetsstörning (IPS) som det också kallas. Sjukt va? Borderline liksom, vem har det?? Jag känner nog ingen som är öppen med det i alla fall. Mycket har förklarat sig när jag fick veta att jag hade det, många relationsproblem tillexempel, men säkert 1000 nya frågor också. Jag är ganska påläst när det kommer till olika psykiska avvikelser men borderline låter så alvarligt. Jag är ju fortfarande jag. Jag har aldrig varit rädd över att berätta om mina diagnoser, tvärt om, när någon sagt något om de jag har är jag ofta snabb att nämna att jag har det för att folk ska förstå att vi är helt vanliga människor som lever mitt ibland dem. Men borderline, att bli behandlad som någon som inte tas på allvar i vården eller i relationer känns så jobbigt, läskigt som jag sa tidigare men som med allt annat tror jag att det väger mer att avstigmatisera det än mina rädslor. Jag läste nyss att fler unga har fått diagnosen än någonsin tidigare. Jag vill inte att en enda ska känna sig ensam, det är inget fel på oss ibland behöver vi kanske jobba mer med att hantera vissa situationer än andra bara. Jag läste att borderline ibland utlöses av något trauma i tidig ålder och ni alla vet ju vad det skulle kunna vara. Jag hoppas ändå att ni som läser det här inte ser mig på något annat sätt än tidigare. Nu har tårarna slutat rinna och jag ska snart möta upp mamma i Valbo.
Jag vill också passa på att tacka alla som hörde av sig efter det senaste inlägget. Jag har inte svarat alla som skrivit till mig personligen men jag vill att ni ska veta att jag har läst allt. Du som inte känner mig och bjöd in mig till nyår, du som skickade en julhäslning trots att vi inte har pratat på flera år, du som är min vän och frågade om vi skulle ses och alla ni som skrivit att ni känner igen er i det jag skrivit. Det är helt fantastiskt vilket respons jag har fått. Människor är ändå ganska vackra varelser. Jag kommer nog skriva mer om min nya diagnos som jag lägger till på listan men först måste jag smälta det lite och hinna läsa lite mer om den. Har någon av er borderline eller något tips om hur ni hanterar den vetskapen? Vill ni att jag skriver mer om psykisk ohälsa? "Hjärta" då det här inlägget här på bloggen så vet jag.
Kram på er alla och god fortsättning.
PS kolla på filmen Trolls, den är bra.
