Opinionsblogg

Min nya diagnos

 
 
Hej kära blogg och bloggläsare. 
 
Jag sitter i min bil på vägen efter e4:an, hulkgråter och lyssnar på versionen true colors från filmer Trolls. Idag är en riktigt jobbig dag. Jag har bråkat med min mor, som barn och föräldrar ofta gör men vi har nog alltid haft det lite extra jobbigt. Vi är båda två väldigt speciella människor och om jag ser till mig själv har jag mycket saker jag behöver jobba med. En annan anledning till att jag gråter är att jag fick en ny diagnos i måndags och jag har inte riktigt hunnit smälta det. Jag skämtade med några vänner om att jag samlar på diagnoser och bokstavskombinationer samma dag som jag fick den. En annan vän sa innan jag hade gjort utredningen att han hoppades att jag inte hade just den då det är otroligt jobbigt. Min psykolog som gjorde utredningen avrådde mig också från att vara särskligt öppen med det då folk som har den ofta kännt att de blivit anorlunda behandlade i vården vilket egentligen var fösta gången jag tvekade på att säga något. Jag har ju som ni vet ADHD, dyslexi och depression och nu har jag också fått diagnosen borderline eller emotionell instabil personlighetsstörning (IPS) som det också kallas. Sjukt va?  Borderline liksom, vem har det?? Jag känner nog ingen som är öppen med det i alla fall. Mycket har förklarat sig när jag fick veta att jag hade det, många relationsproblem tillexempel, men säkert 1000 nya frågor också. Jag är ganska påläst när det kommer till olika psykiska avvikelser men borderline låter så alvarligt. Jag är ju fortfarande jag. Jag har aldrig varit rädd över att berätta om mina diagnoser, tvärt om, när någon sagt något om de jag har är jag ofta snabb att nämna att jag har det för att folk ska förstå att vi är helt vanliga människor som lever mitt ibland dem. Men borderline, att bli behandlad som någon som inte tas på allvar i vården eller i relationer känns så jobbigt, läskigt som jag sa tidigare men som med allt annat tror jag att det väger mer att avstigmatisera det än mina rädslor. Jag läste nyss att fler unga har fått diagnosen än någonsin tidigare. Jag vill inte att en enda ska känna sig ensam, det är inget fel på oss ibland behöver vi kanske jobba mer med att hantera vissa situationer än andra bara. Jag läste att borderline ibland utlöses av något trauma i tidig ålder och ni alla vet ju vad det skulle kunna vara. Jag hoppas ändå att ni som läser det här inte ser mig på något annat sätt än tidigare. Nu har tårarna slutat rinna och jag ska snart möta upp mamma i Valbo. 
 
Jag vill också passa på att tacka alla som hörde av sig efter det senaste inlägget. Jag har inte svarat alla som skrivit till mig personligen men jag vill att ni ska veta att jag har läst allt. Du som inte känner mig och bjöd in mig till nyår, du som skickade en julhäslning trots att vi inte har pratat på flera år, du som är min vän och frågade om vi skulle ses och alla ni som skrivit att ni känner igen er i det jag skrivit. Det är helt fantastiskt vilket respons jag har fått. Människor är ändå ganska vackra varelser. Jag kommer nog skriva mer om min nya diagnos som jag lägger till på listan men först måste jag smälta det lite och hinna läsa lite mer om den. Har någon av er borderline eller något tips om hur ni hanterar den vetskapen? Vill ni att jag skriver mer om psykisk ohälsa? "Hjärta" då det här inlägget här på bloggen så vet jag.
 
Kram på er alla och god fortsättning. 
 
PS kolla på filmen Trolls, den är bra. 

Kommentarer

#1 - Erik

Diagnoser är bara en ursäkt för en dålig personlighet. Jag har aktivt valt att inte gå till en psykolog för att utreda mig då jag vet att jag kommer diagnostiseras. Men min diagnos kommer aldrig vara en ursäkt för att jag beter mig på ett visst sätt.

#2 - Linnea

Hej!
Jag förstår att det är jobbigt att ha fått en diagnos. Kom dock ihåg att du fortfarande är du. Diagnoser är bara ett sätt att klumpa ihop ett gäng beteenden och sedan sätta ett namn på just den gruppen beteenden.

När det gäller IPS/ borderline så rekommenderar jag att läsa böcker om Dialektisk Beteendeterapi (dialectical behavioral therapy) , även känt som DBT. Detta synsätt har hjälpt många människor som har fått diagnosen borderline/IPS.

Med vänlig hälsning,

Linnea, läkare

#3 - MT

En diagnos har vi nog alla, även de som inte har bordeline, frågan är vad som är normalt tillstånd?
Om alla hade bordeline så skulle de som inte hade det vara onormala.. Och det är inget dåligt eller fult. Det är bara en diagnos, typ som en färg typ som blå eller grön.

#4 - Fanny

Jag känner inte dig Sol men jag tycker det är bra för alla att du skriver om diagnosen (och allt annat du skriver om!). Att dela med sig är alltid mycket värt då jag själv känner att det är så mycket lättare att få stöd ju fler människor som vet om ens diagnoser eller tankar. U go girl!

#5 - Jennie

Fantastiska Sol!
Diagnoserna är bara en knappdel av vem du är! Jag känner inte dig, men ser framför mig en otroligt stark, smart och modig person! Du är en sann inspirationskälla ska du veta, för oss som jobbar hårt med att våga öppna upp sig och stå för sig själva. Och vad vore vi inte utan saker hos oss själva att jobba med? I ditt fall verkar det ha fört med en massa fina egenskaper som gör dig till den du är. Att vara stolt över och erkänna sig själv är den enda lösningen - vilket för många kan vara väldigt svårt - men där du redan är i hamn. Du kommer klara det. Jag tror på dig. Tack för att du inspirerar!

Kommentera