Opinionsblogg

Min nya diagnos

 
 
Hej kära blogg och bloggläsare. 
 
Jag sitter i min bil på vägen efter e4:an, hulkgråter och lyssnar på versionen true colors från filmer Trolls. Idag är en riktigt jobbig dag. Jag har bråkat med min mor, som barn och föräldrar ofta gör men vi har nog alltid haft det lite extra jobbigt. Vi är båda två väldigt speciella människor och om jag ser till mig själv har jag mycket saker jag behöver jobba med. En annan anledning till att jag gråter är att jag fick en ny diagnos i måndags och jag har inte riktigt hunnit smälta det. Jag skämtade med några vänner om att jag samlar på diagnoser och bokstavskombinationer samma dag som jag fick den. En annan vän sa innan jag hade gjort utredningen att han hoppades att jag inte hade just den då det är otroligt jobbigt. Min psykolog som gjorde utredningen avrådde mig också från att vara särskligt öppen med det då folk som har den ofta kännt att de blivit anorlunda behandlade i vården vilket egentligen var fösta gången jag tvekade på att säga något. Jag har ju som ni vet ADHD, dyslexi och depression och nu har jag också fått diagnosen borderline eller emotionell instabil personlighetsstörning (IPS) som det också kallas. Sjukt va?  Borderline liksom, vem har det?? Jag känner nog ingen som är öppen med det i alla fall. Mycket har förklarat sig när jag fick veta att jag hade det, många relationsproblem tillexempel, men säkert 1000 nya frågor också. Jag är ganska påläst när det kommer till olika psykiska avvikelser men borderline låter så alvarligt. Jag är ju fortfarande jag. Jag har aldrig varit rädd över att berätta om mina diagnoser, tvärt om, när någon sagt något om de jag har är jag ofta snabb att nämna att jag har det för att folk ska förstå att vi är helt vanliga människor som lever mitt ibland dem. Men borderline, att bli behandlad som någon som inte tas på allvar i vården eller i relationer känns så jobbigt, läskigt som jag sa tidigare men som med allt annat tror jag att det väger mer att avstigmatisera det än mina rädslor. Jag läste nyss att fler unga har fått diagnosen än någonsin tidigare. Jag vill inte att en enda ska känna sig ensam, det är inget fel på oss ibland behöver vi kanske jobba mer med att hantera vissa situationer än andra bara. Jag läste att borderline ibland utlöses av något trauma i tidig ålder och ni alla vet ju vad det skulle kunna vara. Jag hoppas ändå att ni som läser det här inte ser mig på något annat sätt än tidigare. Nu har tårarna slutat rinna och jag ska snart möta upp mamma i Valbo. 
 
Jag vill också passa på att tacka alla som hörde av sig efter det senaste inlägget. Jag har inte svarat alla som skrivit till mig personligen men jag vill att ni ska veta att jag har läst allt. Du som inte känner mig och bjöd in mig till nyår, du som skickade en julhäslning trots att vi inte har pratat på flera år, du som är min vän och frågade om vi skulle ses och alla ni som skrivit att ni känner igen er i det jag skrivit. Det är helt fantastiskt vilket respons jag har fått. Människor är ändå ganska vackra varelser. Jag kommer nog skriva mer om min nya diagnos som jag lägger till på listan men först måste jag smälta det lite och hinna läsa lite mer om den. Har någon av er borderline eller något tips om hur ni hanterar den vetskapen? Vill ni att jag skriver mer om psykisk ohälsa? "Hjärta" då det här inlägget här på bloggen så vet jag.
 
Kram på er alla och god fortsättning. 
 
PS kolla på filmen Trolls, den är bra. 

Mest lästa inläggen

Sol Höglund

Min nya diagnos

Hej kära blogg och bloggläsare. Jag sitter i min bil på vägen efter e4:an, ...

Sol Höglund

03:05 ångest på mina läppar

Gammal bild från i början av året men saknade mitt röda hår lite Hej! Kl är...

Sol Höglund

Media skiter i brottsoffer

Vet ni vad jag gjorde inatt? Jag lyssnade på ett poddavsnitt om Engla. Jag ...

Sol Höglund

Vad sägs när kameran inte är på?

Idag kallade Delmon Haffo, politiker för moderaterna, Annika Strandhäll för...

Opinionsblogg

03:05 ångest på mina läppar

Gammal bild från i början av året men saknade mitt röda hår lite


Hej! Kl är halv tre på natten och jag är inte ens trött trotts att jag tog min insomningstablett för en timme sedan. Jag har haft väldigt mycket ångest på senaste tiden. Till att börja med har jag levt utan någon inkomst sedan i september då jag inte får något CSN. Jag står i stora skulder för hyra och mat till de som lånat mig pengar. Det är såklart snällt men under den här terminen är det mycket jag inte kunnat vara med på då pengar saknats vilket faktiskt kan vara jobbigare än många tror. Resultatet av att inte träffa sina kursare utanför skolan gör det jättesvårt att skaffa vänner. Jag tycker jag har lyckats med det någorlunda ändå, men att inte så ofta vara någons nr 1 to go to guy gör ont. Jag är en social människa, om jag inte får träffa människor ofta eller känna mig delaktig så drars jag djupare in i mitt skal och i det skalet finns bara prokastenering, ensamhet och ångest. Jag har börjat spendera en hel tid på jodel. Det är en mötesplats för ensamma människor som inte har någon att prata med, men det finns nästan alltid någon som svarar, jag tror att jodel har kunnat lyckas som det gjort för att folk är mycket mer ensamma än vad de egentligen ger sken av. Allting blev så mycket svårare efter gymnasiet. De flesta jag känner har fortfarande väldigt god kontakt med sina vänner från då och här i Uppsala åker många till Stockholm över helgen för att umgås med dem så chansen att jag frågar någon om den personen vill ses är extremt liten nu när jag på senaste tiden (jag har faktiskt vågat flera gånger den här vintern) frågat och fått en diss pga tidsbrist och liknande. Aja, jag vill bara att ni i samma båt ska veta att ni inte är ensamma. Knäcker jag koden helt, ska jag dela med mig av den.

En annan jobbig grej, jag har blivit antagen till media och kommunikationsvetenskap till vårterminen. Jag har tackat ja...men jag vet inte. Jag har bara svårt att se syftet med det, jag vill att kurserna på universitet och högskolan ska vara mycket mer praktiska (jag vet att jag upprör en drös just nu men det är min åsikt). Jag förstår inte varför jag ska skriva tentor på envägskommunikation, sändare, medium osv när jag vill lära mig att använda media och kunna kommunicera genom de medlen. En större vikt vid teorin borde nödvändigtvis vara på masternivå och innan, på kandidatnivå, dess praktiska moment. Alternativ minska reserusherna till högskola/universitet och satsa mer på yrkeshögskolorna som idag har ett alldeles för dåligt utbud.

Alternativet är att jobba, jag slängde nyss iväg en ansökan till en förskola eftersom jag känner mig kluven. Kommer den här media och kommunikationskursen leda till ett verkligt jobb inom PR eller journalistik? De jag pratat med som läst kursen har sagt att den varit relativt obetydlig på deras CV senare. Om du behöver någon inom PR eller journalistik kan du ju höra av dig. Jag lär mig snabbt och det är ett av mina högt uppsatta mål att få börja jobba inom branschen.

Men ja jag börjar bli så skoltrött om jag visste att det gav resultat så hade jag inte tvekat en sekund men sedan kollar jag på bekanta som jobbar inom PR utan någon relevant utbildning överhuvudtaget.

Alltså: mest av allt skulle jag vilja följa med Olivia till Bryssel eller Isabelle till Kambodja men jag har inte pengar till det. Inkomst får en antingen genom att jobba eller genom att låna till studier. Studierna gör mig såå trött samtidigt som ett jobb som inte är det jag vill jobba med långsiktigt känns som bortkastad tid. Jag tänkte göra en podd om det här med en kompis förut, det blev aldrig av men som ni märker skulle jag kunna skriva hela natten om det här.

Stress är vad som sköljer över mig just nu, den ena sidan som tjatar om skolarbetet och den andra som tjatar om mina åtaganden till CUF. Sen har vi det lilla lilla i mig själv som skriker om resor till bryssel och kamodja och som tidigare idag anmälde mig till skådespelarutbildningen i Göteborg och som kommer skicka iväg samma förfrågan till konstfack om en månad. Allt ska vara klart efter nyår men nu ska jag stoppa huvudet under kudden och låtsas som att jag inte hör de som skriker på alla sidorna och ta nya tag imorgon. Även om nya tag för mig innebär att orka gå upp och äta frukost.

Det känns alltid mycket bättre att skriva av sig när jag mår dåligt. Rekommenderar det till alla andra också. Ni behöver ju inte publicera det som jag gör utan det går ju lika bra att skriva för sig själv också men för mig käns det som att ha släppt en sten till marken.

Kram på alla och särskilt er med psykisk ohälsa, go oss!! <3
 
 
 

via GIPHY

Mest omtyckta inläggen

Sol Höglund

Snön smälter men populismen stelnar

Ikväll har snön i Uppsala smält bort som kom dagen Donald Trump blev vald t...

Sol Höglund

Du är inte ensam

Det finns något som jag under en längre tid har funderat på att blogga om. ...

Sol Höglund

Jag är Sol, Englas syster

Nu har det gått ett år sedan radiodokumentären kom ut som jag medverkade i....

Sol Höglund

Tjejer som oss

Ikväll har jag kollat på SVTs miniserie "Tjejer som oss". Den följer fem tr...

Opinionsblogg

Media skiter i brottsoffer

 
 
Vet ni vad jag gjorde inatt? Jag lyssnade på ett poddavsnitt om Engla. Jag fick veta att det fanns igår och för att någon i min familj ska veta vad vi har att göra med kännde jag mig tvingad att lyssna igenom det. Jag fick lov att höra delar från förhören som jag sedan tidagare undvikigt, jag fick lov att höra min systers mördares röst. Avnisstet har legat ute sedan augusti. Det har legat ute i nästan fyra månader utan att jag fått någon som helst information om det. Utgivaren heter svenska mordhistorier och jag har bett dem ta ner avnsittet.
 
Det första jag skrev var ett medelande till poddcasten, i det säger jag att jag vill avsnittet nertaget direkt. Om ni ser det här har de dock ignorerat Englas närstående en andra gång. Det största problemet är inte podden i sig utan att de har släppt ett avsnitt om min syster, utan att höra av sig varken till mig eller min mamma. Det har legat ute i månader utan att jag har fått veta det här. Samma sak hände en anna mördad tjej där hennes familj också hört av sig till podden men där de också vägrat lyssna på dem. Vi har kämpat i flera år med att få tidningarna att säga till innan de släpper nyheter om mördaren eller om mordet. Jag vet att det är jättesvårt att sätta sig in i brottsoffers plats när en inte varit med om samma sak själv men att jag inte vill scrolla igenom facebook, kollar tidigningen eller få höra om det när jag pratar med någon är väl förståerligt? Det känns som en elstöt i hela kroppen varje gång något sånt här kommer upp, både av choken och av synen. 
 
För några år sedan var det en man som skulle göra en teater om mördaren och han kallade pjäsen för "Englamördaren" om jag inte minns helt fel. Jag var ca 16 år då och jag minns att jag blev så upprörd när mamma berättade om det här. Jag mailade honom och bad om att han inte skulle göra det, han sa att jag skulle förstå när jag blev äldre. Jag ringde honom och han försökte fortfarande övertala mig till att det var en bra idé. Jag fortsatte be, skrika, resonera med honom om att jag inte ville att han skulle göra det. Det slutade med att han höll en provframställning men efter det ställde han in den. 
 
Samtidigt som jag skriver det här lyssnar jag på podden, precis nu läste Sebastian Krantz, som håller i podden, upp ett brev från oss i Englas familj. Är det inte ironiskt att läsa orden vi har skrivit men samtidigt strunta totalt i oss? Det ända jag önskar är att de hade gett oss en chans att prata med dem innan och fått förbereda oss på händelsen. Men nu är det försent. De har struntat i oss och hur många människor som helst har redan hört det. Jag vill att de tar ner poddavsnittet, det är det minsta som de kan göra nu. Men jag förväntar mig också en ursäkt från de som står bakom svenska mordhistorier som podden heter och från Sebastian Krantz och Stefan Rosell som är ansvarig utgivare för raidoplay. Verkliga mord är inte underhållning.
 
 
UPDATE:
 
Nu har en ansvarig från radioplay hört av sig till mig och min familj där de ber om ursäkt och i skrivandets stund tar ner avnsittet med Engla och den andra mördade tjejens avsnitt. Jag är tacksam för att de har lyssnat till oss men nästa gång hoppas jag att de som vill göra media om min syster hör av sig först. Det handlar inte om att vi vill gömma det som har hänt utan att vi vill veta vad som händer och ha möjligheten att invända när vi ser problem med saken. Sebastian Krantz har även bett om ursäkt på poddens facebooksida och jag vill att du ska veta att jag förlåter dig Sebastian, ibland blir det fel och jag är glad att ni bestämt er för att höra av er till brottsoffrens familj i fortsättningen. Låt det här bli en lärdom för media, det är verkliga människor bakom varje rubirk.

Mest kommenterade inläggen

Sol Höglund

cruelty free makeup

Jag brukar inte göra såna här inlägg egentligen men när jag såg det här smi...

Sol Höglund

Bröstvårta som bröstvårta

Både Facebook, Instagram och den svenska lagen skiljer manliga och kvinnlig...

Sol Höglund

Sluta påstå att energidryck är farligt!

Under den senaste tiden har debatten om åldersgräns på energidryck återigen...

Sol Höglund

Vad Sol har haft för sig

Kärla blogg... Det var en tid sedan jag skrev till er bloggläsare och det s...