Vad Sol har haft för sig
Kärla blogg...
Det var en tid sedan jag skrev till er bloggläsare och det skäms jag för eftersom att jag mår bra av att få skriva av mig. Därför tänkte jag börja med att uppdatera er litegrann. Jag har flyttat till Uppsala, studenternas och bildningens stad. Jag och min pojkvän, Jonathan, har hittat en 1,5 på 42 kvadrat som ligger superbra till! Vi har ju bott tillsammans nästan ända sedan vi började träffas men det känns ändå lite häftigt att vi har vårat "egna" ställe nu. Sedan studenten känns det som att mitt liv har stått stilla samtidigt som det har gått i 120. Jag har flyttat till Göteborg och tillbaka. Jag har jobbat på café, fått anställning som personlig assistent men hunnit flytta innan jag hann börja jobba sen har jag också jobbat på minst 10 olika förskolor. Jag har bott tillsammans med Jonathans pappa, hans tjej, jonathans bror och hans flickvän, fullt hus minst sagt. Jag har bott i Biskopsgården. Packat ihop och flyttat 3 gånger. Rest till Grekland och upplevt flyktingkrisen på närmare håll. Blivit vegetarian igen efter ett uppehåll på ca 5 år. Samtidigt som allt det här har hänt har jag upptäckt at flera av de som jag trodde var mina närmsta vänner inte alls värderade vänskapen som vi haft och därför hör hemma i sopkorgen. Jag har varit med i dokumentär på radio, pratat i tv4 och ställt upp på artiklar för att försöka förbättra situationen för brottsoffer samtidigt som jag försöker få svenskafolket att öppna sig mer. Jag har sött på situationer med ganska nya människor i mitt liv där jag ställts inför ett val, vem vill jag vara? Vill jag visa omtanke och förståellse eller stå upp för mig själv och mina känslor? Det är forfarande något som jag överväger nästan varje dag. Jonathan har lärt mig mycket också, vi är väldigt lika men samtidigt helt olika. I förrgår delade en klok person med sig av något som ledde till en uppenbarelse, han är min broms och jag är hans gas. Jag som är en person som har en väldigt stark gas och en ganska svag broms har fått lära mig mycket av hur det helt plötsligt är att ha en röst som säger, "har du verkligen råd att köpa det där" eller som hjälper mig att inte hoppa för högt så att det inte blir en lika hård krasch. Jag har gått in i den värsta depritionen hitils. Jag vet, det är det förbjudet att prata om eftersom att man alltid ska visa sitt bästa jag men vem orkar låtsas hela tiden? Livet är inte som en instagam bild, med inställningar för att få allt att se bättre ut. Jag har börjat käka medicin för första gången mot det, det är något jag har varit emot länge, men vet ni en sak? Nu mår jag mycket bättre. Jag känner mig peppad på livet. Jag vill börja andas frisk luft igen. Jag reser mig, sakta men säkert ur askan efter gymnasiet som varit den bästa och sämsta tiden hitils. Det skrämande är att jag pratat med flera gamla kompisar som också tog studenten nu och det verkar som att många mått ganska dåligt efteråt. Vi borde verkligen börja prata om sådant här, det finns så många som gått och går igenom det här och ändå känner vi oss så ensamma eftersom att ingen pratar om det. Jaja, som sagt mår jag väldigt mycket bättre och skäms inte alls för att prata om det. Just nu känns livet vädligt bra faktiskt. Jag har väntat på den här flytten länge och den kunde inte ha gått bättre.
Nu ska jag äta mat och senare träffa några fina människor, allt gott kära vänner och ovänner. Vi hörs snart igen!
