Opinionsblogg

Vad Sol har haft för sig

Kärla blogg...
 
Det var en tid sedan jag skrev till er bloggläsare och det skäms jag för eftersom att jag mår bra av att få skriva av mig. Därför tänkte jag börja med att uppdatera er litegrann. Jag har flyttat till Uppsala, studenternas och bildningens stad. Jag och min pojkvän, Jonathan, har hittat en 1,5 på 42 kvadrat som ligger superbra till! Vi har ju bott tillsammans nästan ända sedan vi började träffas men det känns ändå lite häftigt att vi har vårat "egna" ställe nu. Sedan studenten känns det som att mitt liv har stått stilla samtidigt som det har gått i 120. Jag har flyttat till Göteborg och tillbaka. Jag har jobbat på café, fått anställning som personlig assistent men hunnit flytta innan jag hann börja jobba sen har jag också jobbat på minst 10 olika förskolor. Jag har bott tillsammans med Jonathans pappa, hans tjej, jonathans bror och hans flickvän, fullt hus minst sagt. Jag har bott i Biskopsgården. Packat ihop och flyttat 3 gånger. Rest till Grekland och upplevt flyktingkrisen på närmare håll. Blivit vegetarian igen efter ett uppehåll på ca 5 år. Samtidigt som allt det här har hänt har jag upptäckt at flera av de som jag trodde var mina närmsta vänner inte alls värderade vänskapen som vi haft och därför hör hemma i sopkorgen. Jag har varit med i dokumentär på radio, pratat i tv4 och ställt upp på artiklar för att försöka förbättra situationen för brottsoffer samtidigt som jag försöker få svenskafolket att öppna sig mer. Jag har sött på situationer med ganska nya människor i mitt liv där jag ställts inför ett val, vem vill jag vara? Vill jag visa omtanke och förståellse eller stå upp för mig själv och mina känslor? Det är forfarande något som jag överväger nästan varje dag. Jonathan har lärt mig mycket också, vi är väldigt lika men samtidigt helt olika. I förrgår delade en klok person med sig av något som ledde till en uppenbarelse, han är min broms och jag är hans gas. Jag som är en person som har en väldigt stark gas och en ganska svag broms har fått lära mig mycket av hur det helt plötsligt är att ha en röst som säger, "har du verkligen råd att köpa det där" eller som hjälper mig att inte hoppa för högt så att det inte blir en lika hård krasch. Jag har gått in i den värsta depritionen hitils. Jag vet, det är det förbjudet att prata om eftersom att man alltid ska visa sitt bästa jag men vem orkar låtsas hela tiden? Livet är inte som en instagam bild, med inställningar för att få allt att se bättre ut. Jag har börjat käka medicin för första gången mot det, det är något jag har varit emot länge, men vet ni en sak? Nu mår jag mycket bättre. Jag känner mig peppad på livet. Jag vill börja andas frisk luft igen. Jag reser mig, sakta men säkert ur askan efter gymnasiet som varit den bästa och sämsta tiden hitils. Det skrämande är att jag pratat med flera gamla kompisar som också tog studenten nu och det verkar  som att många mått ganska dåligt efteråt. Vi borde verkligen börja prata om sådant här, det finns så många som gått och går igenom det här och ändå känner vi oss så ensamma eftersom att ingen pratar om det. Jaja, som sagt mår jag väldigt mycket bättre och skäms inte alls för att prata om det. Just nu känns livet vädligt bra faktiskt. Jag har väntat på den här flytten länge och den kunde inte ha gått bättre.
 
Nu ska jag äta mat och senare träffa några fina människor, allt gott kära vänner och ovänner. Vi hörs snart igen!

Kommentarer

#1 - JUNITJEJ

Jag har lyssnat på P3 DOKUMENTÄR om mordet på din syster Engla. Hur orkade ni? Utredningen tog ju sådan tid?

#2 - Josephine

Först vill jag ge dig en stor varm kram. ♥ Du är modig och du är stark. Jag känner väl igen mig i det du skriver - idag får man inte visa några "negativa" känslor, allt ska vara så perfekt och bra. Få kollegor visar vilka de verkligen är, de allra allra flesta spelar upp en fasad och är rädda. Rädda för att bli baktalade, rädda för att framstå som överemotionella, rädda för fan och hans moster...

Jag har en blogg där jag bl.a. har skrivit om mobbning och revanch (see under "katgorier") , den är trevlig att besöka och läsa även om jag inte har postat ngt där sedan 2013.

Jag har också skrivit om vänskap - när vänner "försvinner" och hur jobbigt det kan vara, men också om "obalanserad" vänskap den där man önskar mer än vad den andra är beredd eller förmögen att ge... Ibland ligger det hos mig själv - att jag har orealistiska förväntningar eller ett snedvridet behov som egentligen inte "vän" någonsin skulle kunna tillfreddställa, andra gånger ligger det hos den andra eller den andre som ännu inte har kommit lika långt ut på vänskapens bro. För honom eller henne är du fortfarande en "bekant" och den innerliga vänskapen ligger kanske fortfarande framför er?

Det värsta med att bli äldre är att man blir mer misstänksam, mera försiktigt med vad man säger och skriver och till vem. Samtidigt så vågar jag vara mig själv mer och mer, vågar sätta gränser och säga ifrån när något inte känns bra. Många missförstånd kan lösas bara man vågar prata med varandra.

*kram igen*

Kommentera