Jag saknar dig, jag saknar dig!
Jag har precis sett klart filmen Jag saknar dig. Jag visste inte att filmen existerade förens nu fast jag läste boken Jag saknar dig, jag saknar dig! som filmen baseras på, samma år som Engla blev mördad. Mamma var orolig att jag skulle må för dåligt av den då den handlar om två tvillingsystrar och den ena dör för att hon blev påkörd. Det blev bestämt att jag och skolans kurator skulle läsa den paralellt med varandra så att jag kunde prata med någon samtidigt som jag läste den, hon struntade i att läsa boken helt så det blev en väldigt tung bok för mig. Den är skriven av Peter Pohl. Jag läste även en till bok av honom under samma period, nära Englas mord alltså, den heter Kan ingen hjälpa Anette? Den boken handlade om en tjej som försökt tagit självmord och blir inlaggd på BUP men Anette vägrar att prata, bokens jag-person är hennes psykolog. Jag kunde relatera till den boken också då jag inte för så länge sedan hade börjat gå på BUP och det känndes skönt med något som pratade om det överhuvudtaget eftersom jag inte kände någon annnan som gick där osv.
Hur som helst när jag läste boken vilket var länge sedan, för sex år sen, så känndes bra att bara kunna läsa om någon som förstod mig lite, sorgen och saknaden liksom. Nu efteråt vet jag att boken är baserad av en verklig historia. När jag såg filmen tänkte jag lite lika, dock känndes Cillas öde mycket ljuvare och ljusare än Englas. Att bli på körd alltså. Det var egentligen inte ens killens i bilens fel eftersom flickorna gick ut på vägen utan att se sig om där det inte var något övergångställe. De kom från en skogsglänta också så han kunde omöjligt ha kunnat bromsat för det. I boken och i filmen finns det ingen som orsakat det menar jag. Det är som med cancer också, det värsta många kan tänka sig men för mig känns det som en så snäll och lindrig sak. Det är ju fortfarande ingens fel att man får cancer. Man hinner ofta säga sina farväl också, och nästan alltid går det inte göra nått åt saken när någon dör av det.
Det känns lite som om min blogg har blivit en typ av terapi för mig. Jag tycker fortfarande att det är en så obehaglig sak att prata om, det som hände Engla. Jag tror jag nästan aldrig har sagt det högt, för hon blev ju inte bara mördad, det var ju mycket värre än så. Det gör ont i mig så fort jag tänker tanken av vad som faktsikt hände. Jag förstår er som inte vill läsa sånt här, jag är en sån som inte tycker om att läsa om tankar som andra mår dåligt av. Men förstå att jag mår lite bättre av att skriva det här, att jag på nått sätt kan börja förstå att det har hänt påriktigt. Det jag försöker säga är att ni inte behöver läsa det här utan att det är mest för mig själv som jag skriver.
Vänner som läser det här, det jag skriver om Engla, se inte på mig på nått annat vis än ni gjort tidigare. Jag behöver det här och jag är inte någon annan för det. Vi alla har något vi mår dåligt över och vårt problem känns som om det är det jobbigaste i hela världen hur litet eller stort det än är.
Filmen var bra, började gråta några gånger. I slutet blev jag dock avundsjuk på Tina, systern som blev kvar, när hon kunde förlåta Martin som kört över Cilla, för det var ju aldrig hans fel egenltigen även fast han mått så dåligt som det bara går över det. Jag kommer aldrig kunna förlåta. Jag har läst om vissa anhöriga som förlåtit mördaren, hört vissa psykologer som sagt att det blir bättre om man förlåter. Jag tycker det är sjukt. Inte att förlåta alltså, det tycker jag man alltid ska försöka göra. Men att förlåta någon som dödat ens barn, syster eller pappa är väl ändå att lura sig själv. Jag kan aldrig tänka mig att jag hade velat att mina anhöriga skulle förlåta den som kallblodigt mördat mig utan ånger någonstans i kroppen. Det finns ju ingen anldening för det och själva tingelsen känns rätt onaturlig.
Ibland har jag tänkt riktigt elaka tankar, att jag önska att det fanns någon som han älska så man fick göra samma bara för att han skulle lida.( Jag skulle dock aldrig någonsin göra det, aldrig, mot någon som inte förjtänat det, antagligen inte heller mot någon som skulle ha förtjänat det.) Men sen tänker jag att om man kan göra så mot ett litet barn kan man väl ändå inte älska någon? Kan man ens älska sig själv då? Jag tror inte det. Om man någonsin upplevt kärlek tror i varje fall inte jag att man skulle kunna göra något sådant.
Lite sånt som går egenom tankarna bara. Jag hade velat forstatt nu på ett inlägg om ytlighet och skvaller som hade lett in på allas rätt till kärlek och sedan avslutat det hela med ett prat om mäskligarättigheter och rasism. Det hade dock blivit för långt. Men jag vill skriva om de här sakerna och jag kommer så småning om göra det, så ni vet vad ni vätar er menar jag när ni kikar in.
Tack och Hej!
