En tid på jorden

Hej alla bloggläsare!

För er som inte vet det var det 16 år sedan min lillasyster Engla föddes. Brukar inte skriva så mycket om henne och allt som hänt på sociala medier men idag tänkte jag göra ett undantag. Jag har precis kommit hem från min mamma och Torbjörn. Jag åkte dit med min mormor och hennes man James. Först var vi förbi hennes grav. Som vanligt hade min mormor med sig massor med blommor och idag var det rosor. Vi tände några ljus vid hennes grav och tänkte på henne ett tag när vi var där. För första gången någonsin hade jag med mig en egen blomma, en vit stor ros. Väl hemma hos mamma åt vi middag med min morfar och hans fru Majlis. Det var trevligt att träffa alla för en stund. Innan vi åkte kollade jag i några fotoalbum och bestämde mig för att skriva några rader om henne och mig här.

 Morfar har köpt matchande magdansdräkter

Jag visste precis vad jag ville skriva innan jag började men nu står det lite still. Även fast det gått snart sex år sedans hon blev mördad har jag svårt att prata om henne för det känns så nytt fortfarande. Många tycker att jag känns väldigt tyst om saken, vissa tror till och med att jag inte bryr mig. Men ni ska veta hur mycket jag saknar henne. Jag tänker på henne var enda dag. Jag skulle göra absolut vad som helst för henne. Visst bråkade vi mycket. Vi var båda utåtriktade tjejer som gillade att få vår vilja egenom. Hon tyckte om mig mest i världen efter mamma, bara för att få vara med mig när vi var små städade hon mitt rum. Jag kommer ihåg en gång när vi gick i mellanstadiet, hon gick i tvåan och jag i fyran. Det var en kille som var ett år äldre än mig som hade kallat henne för glasögonorm och jagat henne. Hon kom gråtandes till mig och berättade. Två minuter senare var han upptryckt mot väggen av mig och jag sa åt honom att han om han gjorde så någon gång mer skulle han minnsan få med mig att göra. Jag var kär i killen. Men jag har aldrig tillåtit någon att vara dum mot henne, det spelar ingen roll vem det gäller liksom.

Jag och Engla rider på en dromedar tillsammans

 

Hon hade dyslexi och pga det svårt att uttrycka sig. Fram tills hon var sex hade alla svårt att förstå vad hon sa för att hon hade så dåligt uttal. Jag fick översätta, det gällde även till nära som min morfar tex. Jag är väldigt glad för vår uppväxt. Hon fick bara bli tio år men tack vare min fantastiska mamma fick vi uppleva mer på de tio åren än många som är 60 år. Vi reste, träffade olika människor från olika kulturer, var vegetarianer, vi bodde på kollektiv. Både hon och jag har varit med i sångtävlingar. Vilket jag tror att hon hade kommit långt på, hon brann för att sjunga och ville bli artist.

 Vi brukade kalla oss Familjen Taikon

Jag har fått många anonyma frågor om Engla. Vissa har fått svar, vissa har inte fått svar. Hur reagerade jag när jag fick veta att hon var död? Den veckan är otroligt suddig för mig. Minns lite och var i princip inlåst i vårt hus för mamma ville skydda mig från allt som pågick runt omkring. Jag fick komma ut kanske två gånger och när jag fick se massorna av människorna som befannsig i Stjärnsund vilket jag har svårt att greppa än idag. Sista kvällen blev vi som var i huset, vilket var släkten och de närmaste vännerna, samlade. De hade fått ett samtal från mamma och hon hade sagt åt alla att ingen fick sätta på tv:n förens hon kom hem. Jag var elva, skulle fylla tolv. Jag visste egentligen vad som var på gång just i den stunden. När mamma kom in genom dörren var inte Engla med. Hon sa något i stil med "De har hittat Engla nu och hon är död". På ungefär en halv sekund hamnade jag i chock. Hade inte visat några direkta känslor under tiden som gått men då brast det. Jag började hyperventerlera och gråta. Jag mins inte så mycket förutom att det kändes som hundra knivhugg i hjärtat. Jag hamnade på golvet och en polis som varit väldigt närvarande under hela tiden försökte hjälpa mig. Det jag mins från den kvällen är utifrån min kropp, så chockad blev jag. De var på väg att ringa ambulans för mig. Det gick som tur över. Efter det mins jag faktiskt inget om vad som hände på lång tid. Jag har fått berättat för mig att en tid efter, veckor, dagar, jag vet inte, hade två poliser som jag kände kommit för att berätta om vad som verkligen hänt. Har noll minnen från den dagen. De har berättat att jag började fippla med en tvdosa och gått omkring i rummet. Det är läskigt att inte minnas något.

 Vi träffade två flörtiga pojkar i Egypten

Men oftast, inte alltid försöker jag när jag tänker på henne att tänka på de fina minnena som jag nämnde i början. Nu vet ni i alla fall. Alla som undrat och inte vågat fråga, alla som frågat men inte fått svar.

Gudmor, jag och Engla

Om Engla hade levt idag hur tror jag hon hade varit? Jag har ingen aning, men om man ska spekulera så tror jag att vi hade bott tillsammans i Stockholm och båda gått på kulturama. Hon på deras sånginriktade linje och jag på deras teaterinriktning. Då kanske ni undrar varför jag inte går på kulturama i Stockholm med en teater inriktning, det är för att pga det här har jag förändrats. Visst är det fortfarande en dröm men mitt liv tog en annan riktning när det hända och jag blev en annan människa.

 Vi bjöd alltid på show

Nu är jag nog klar. Som sagt brukar jag inte skriva om henne men tänkte att det var dags nu. Kommer antagligen inte hända på ett bra tag men nu har jag fått skriva av mig lite och även fast det inte går att förklara ens hälften med ord så har ni ändå en aning nu.

 Engla hade många fobier, riktiga alltså, en var att snorkla bland fiskar(halväckliga djur överhuvudtaget, främst kryp) men som den underbara människa hon är klarade hon även det!

Kram alla! Om ni har några frågor är det bara att kommentera inlägget.

Behöver inte skriva "Älskar dig Engla" för det vet hon, det sänder jag ut till henne varje dag.