Be om ursäkt.

 

Igår publicerades en blodig, avskräckande bild av Anders Eklund. Mördare åt 10 åriga Engla Höglund. Min syster. Precis hemkommen från ett CUF:möte som gått galant och så möts man av det. Som en känga i ansiktet, jag vet inte vad man ska säga, tänka eller tycka. Det första man möts av när man ser bilden är en misshandlad man. Min första reaktion är att jag motvilligt börjar tycka synd om mannen jag ser. Han ser smått korkad ut med sin moppemuche och är allmänt blåslagen i hela ansiktet.

Jag börjar sedan läsa artikeln. Precis som alltid är det obehagligt att läsa om en misshandel. Hur man kände obehaget vid den. Jag känner fortfarande en svag sympati, en sympati som på en sekund försvinner helt. Han har pratat om Engla. Han har våldtagit och mördat Engla och betraktas som en av Sveriges mest hatade människor och han pratar om henne. Hur kan man ta sig den friheten att prata om henne. Ilskan väcks igen. Sen blir jag ledsen och efter det trött och matt. Saknad.

Precis efter att artikeln publicerats får jag en notis från Expressen i mobilen. Försvunna Sabina är hittad efter tolv år. Visst är jag bra avundsjuk på hennes familj men samtidigt väldigt glad. Det finns lyckliga slut på skitiga historier. Det som hände Engla är fel och skulle egentligen inte ha varit en sådan här historia överhuvudtaget. Mestadels är det mördarens fel men tyvärr även statens fel också, det vill säga polismyndigheten. På 69 olika punkter har jag och min familj bevisat att polisen har arbetat fel. Leif GW Persson har varit med och vittnat framför mina egna ögon om hur man kunde veta att den som mördat Pernilla skulle mörda igen. Man kan se på statistik inom vilken radie denna person skulle mörda igen. Mitt och Englas hem ligger inom den radien. Man vet att Anders Eklund varit med på en lista på topp 100 över misstänkta enligt rikspolisstyrelsens listat. Åtta år hade man på sig och inget hände. Anders blev aldrig toppsad. När man fick in ett tips om att det skulle kunna vara Anders Eklund som mördat Pernilla blev det bara liggandes tills det redan var försent. Istället gick en skylldig man fri och kunde mörda igen. Denna gången blev det en liten flicka. Min alldeles egna kära syster.

Vi alla vet att det är fel. När man haft i uppgift som polis att rutinmässigt, väldigt enkelt kalla in ett visst antal människor men inte gjort det. Något som kunde räddat Englas liv och Pernillas familj från ett åtta års lång, mörk, undran om vad som hänt med deras dotter. Vi valde att ta upp detta i domstol. Tingsrätten totalnekade och gav oss inte ens en vettig motivation till varför. Hovrätten erkände att vi har rätt på nästan alla punkter men att de inte kan fälla staten av den anledningen att ingen visste att det skulle bli just Engla. Det är givetvist sant. Ingen visste att det skulle bli just Engla MEN man visste att det skulle bli någon och nu råkade det visst bli henne. Om det hade blivit någon annan, som vi vet att det hade blivit, så hoppas jag att de kämpat för det här. Nu blev det inte någon annan utan min syster. Därför står jag med på stämningsansökan om att försöka få ett bättre och tryggare Sverige där vi inte behöver vara rädda för att polisen inte gör sitt arbete.